Carpe Diém och små skrikande röster i mitt huvud

Nu är den där lilla skrikiga rösten i mitt huvud tillbaka igen :-O Känns som att jag skulle behöva en god natts sömn men jag är inte riktigt nog trött för att sova.

Satt och skrev en engelska uppsats hos Viktor idag, insåg verkligen hur mycket bättre det mesta (inte allt) har blivit för mig! Just nu har jag ritat/skrivit en del på min arm och hand. På armen står det Carpe Diém och på handen står det: Don't ever forget who you are.
Har jag verkligen börjat tappa bort den personen som jag var? Det känns som att jag är en orm som ömsar skinn. På sätt och vis är man samma på insidan men med en fräschare utsida typ. (shit vad jag babblar, tappar typ bort mig själv) Det är en långsam förvandling.. Men jag har lärt mig att om man är sig själv det är då man får äkta vänner, dom som gillar en för den man är och inte för den man kind of försöker vara. DET gillar jag med Stockholm, jag har fått vänner som är sådana personer som jag kanske inte skulle pratar med i första taget förr, men det är dom som jag kommit närmast! Det är helt galet. Men nu känner jag hur jag börjar tappa sammanhanget i mitt resonemang. Så nu signar jag ut.


Puss på liv'e typ :)